shoppaholic

Min farmor är en helt fantastisk farmor. Hon är alltid glad och positiv och klagar aldrig
på något trots att hon den senaste tiden blivit ganska dålig.

När jag tänker på henne ser jag henne mest som han var förr, när jag var liten.
Alltid lika pigg och glad och alltid i farten antingen på skidtur, promenad eller med bullbak.
Eftersom jag växt upp ensam med pappa har jag tidvis bott mycket med min farmor och farfar
och de har alltid tagit så god hand om mig.

När min farfar dog 2001 märktes det tydligt på henne att en stor del av henne försvann.
Som tur var hade hon ju min pappa som tog över en stor del av de sysslor min farfar gjort och
såklart den stora rollen att ha en trygg karl i sin närhet.

Tyvärr hände ju det ofattbara att min pappa också dog, just fyllda 50 år.
Efter det har min älskade farmor kämpat på men man har ändå märkt att
hon inte har samma livgnista längre.

Hon har nu råkat ut för den ena olyckan/sjukdomen efter den andra och hennes kropp
är helt slut. Eftersom hon har benkörhet (Osteoporos) har hon brytit revben och andra ben
lite titt som tätt eftersom balansen inte heller är den bästa. Men aldrig klagat......

Hon har rökt i ca 50 år vilket såklart har satt sina spår i hennes kropp. Hon har nu kol, grad 4
och har därför mycket svårt att andas och orkar numera inte röra sig nästan alls.

I lördag åkte hon akut in till lasarettet och blev inlagd på intensiven. Hon har fått lunginflammation
och fått andas med syrgas fram till igår. Jag var och hälsade på henne och hon var tydligen
piggare igår än tidigare. Lika söt som vanligt.....
Enda hon sa var att det var jobbigt. Och det märktes ju tydligt eftersom hon fick hämta andan mellan
varje mening. Läkarna var positiva och menar att hon sanrt kommer att bli bra igen....
Men det som gör ont är att jag vet att hon blir äldre och hennes sjukdom kol blir inte bättre så
jag förstår ju hur det kommer att sluta förr eller senare.
Jag är bara så glad för allt tid jag får med henne nu.

Hon ville så gärna träffa lillkillen oxå, länge sedan nu. Men jag avvaktar och ser om hon snart kommer hem.

Mycket kärlek och styrka till farmor =)

Igår var det 60- årsfest här hos bästa familjen i Skarpnäck. Mycket trevligt =)
Är ju några år sedan jag träffat många av människorna som kom.

För att förklara snabbt för de som inte vet: Bästa familjen består alltså av Jontes
mamma, pappa och bror med flickvän som jag såklart tillbringat jättemycket tid med
förr i tiden. Vi har fortfrande superbra kontakt och jag ser dem som min bonusfamilj.
De är helt underbara människor och jag bara älskar att umgås med dem. Märker att
Lilla loppan oxå trivs hur bra som helst i deras sällskap.
Bara en sån här sak.... De har sprungit iväg och köpt spjälsäng och barnstol till honom
när vi skulle komma ner... Förpliktar såklart till att komma ner ofta dårå.
Den övriga släkten har man ju då inte träffat på länge och det var sååå kul att träffa dem igen.
Alla var superglada över att träffa lilla loppan och han blev festens medelpunkt ha ha..
Man kan säga att han stal hela showen... Inte en sur min på hela kvällen, bara supernöjd över att
ha så många att busa med och charma. Inte förrän sista personen gått ut genom dörren fick jag
honom isäng.... Han är en envis liten kille min son...

På morgonen kom G och hämtade gossen från sängen och jag fick sova vidare till kl 11:00..
Guuud vilket lyx alltså, inte direkt något jag är van vid. Så himla skönt!
Nu sover gossen i vagnen ute i regnet och vi ska snart åka och träffa farmor som förmodligen
redan väntar på oss.

Nu ska vi dricka kaffe!