Dagarna rinner iväg

Jag tycker att dagarna går så himla fort hela tiden.
Linus växer så det knakar och lär sig nya saker hela tiden. Det är
verkligen kul nu eftersom han förstår mer och mer. Man kan skoja och busa
med honom och han hänger verkligen med. Nu springer han nästan runt med
sin "rullator" här på dagarna. Idag var näst sista gången på babysim vilket är
trist för han älskar verkligen att bada. Men jag kan ju såklart fortsätta gå och bada
med honom iaf. Och eventuellt blir det att gå fortsättningskursen efter jul.
Igår kom storgrabbarna hem igen och Linus är helt överlycklig över att
få vara med dem.



Idag har jag varit och hälsat på min älskade farmor som fått komma
hem från sjukhuset idag. Hon kändes piggare än sist jag såg henne men
orkar ingenting själv längre. Hon ligger i sin säng och ska nu få hemhjälp
flera ggr per dygn. Hon blev jätteglad átt få se Linus också, han sprider glädje
med sitt stora leende och busiga ögon hi hi.
Nu återstår att se hur det kommer att gå för henne att vara hemma så
får vi se sedan hur vi går vidare.

Har också idag tänkt väldigt mycket på min kära vän som åkt iväg för
att få behandling för sina ohälsosamma alkovanor. Inte hört ngt ifrån henne och undrar
hur det går. Jag antar att hon har det väldigt tufft och jag hoppas bara att allt går bra.
Måste vara extremt jobbigt, svårt att förstå när man inte själv är där men man kan ju bara
gissa. Så tråkigt när sånt drabbar vissa människor.... Min vän är en av de snällaste människor
jag nånsin känt och vill bara alla väl. Det är verkligen något jag vill ha svar på... Hur
kommer det sig att vissa hamnar i såna här situationer och andra inte. Vad gör skillnden?
Jag bad henne ta reda på det..... Jag vill verkligen veta.

Jag hoppas verkligen innerligt att hon fixar detta nu både för sin egen skull och för familjen.
Men det kommer hon att göra.... Hon bad själv om att få hjälp med sina problem då
hon insåg att det gått överstyr. Det är ju en av de största styrkorna hon har nu, dels att
hon inser problematiken och att hon har en familj att kämpa för.
Jag vet själv inte vad jag kan göra men jag tänker iaf se till att hon vet att jag finns för henne
och stöttar henne hundra procent så länge hon själv kämpar.

Livet är orättvist ibland, men kan bara bli bättre då =)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0