shoppaholic

Det här med julen är väldigt konstigt.... iallafall för mig.
Alltså jag älskar julen på många sätt. Jag verkligen njuter av
att plocka fram alla fina julgrejer som gör hemmet så mysigt och
harmoniskt. Jag älskar att ge presenter till mina nära och kära och att
vara ledig och umgås i lugn och ro.
Jag har verkligen sett fram emot den här julen i vårt nya fina hus.
Och väntat på att svärmor med fler ska komma och vi ska umgås allihopa.

Men sen finns den där eländiga jävla skitjobbiga gråa molnet i mig hela tiden oxå.
Det är känslan av att jag är ensam.... Ingen familj som självklart bara bryr sig om
en och som älskar en för den man är.
Jo jo jag vet, jag har N och pojkarna. Men jag menar familj av samma kött och blod
med de där starka banden som man bara har inom familjen.
Med de banden som gemansam nämnare behöver man aldrig anstränga sig för att
visa att man duger.
Jag har haft denna känslan till att börja med sedan 2004 då min älskade pappa dog.
Då försvann den största tryggheten i mitt liv.
Sedan dess har jag firat julen med "andras" familjer hela tiden. Det har varje år inneburit att jag
trots att jag varit lycklig också varit olycklig och kännt stor saknad. Och även då känslan av
att jag är överflödig, inte hör hemma med den "andra familjen", att jag borde ha en egen
familj att vara med. Nu får jag (enligt mig själv) kämpa för att duga och passa in.
Jag vet att detta kan låta löjligt för många och jag vet att problemet helt och hållet är
mitt men så är det iallfall.
Och jag tror faktiskt att det finns fler än jag som inte har sin familj kvar som har samma
känsla av att man inte riktigt hör hemma någonstans................