Mitt underbara liv.... Inte!!!
Status: Känner mig totalt schizofren (Vet inte hur det stavas ens). Ena dagen
känner jag mig rätt stark och hoppfull kring allt detta jag går igenom just nu.
Nästa dag går luften totalt ur mig och jag ser inget ljus alls...
Igårkväll hade jag trevligt med min vänner... Lite god mat, vin och massa skratt...
Idag är jag skittrött, orkeslös, illamående, har huvudvärk, är ledsen, har ångest, darrar i hela
kroppen, är nervös och har ingen framtidstro överhuvudtaget.
Och nej det beror inte på vinet, till och med jag klarar väl två glas vin......
Vet inte hur jag ska agera just nu. Jag vill ju bara må bra och vara lycklig men det verkar
inte vara meningen att jag ska vara det. Hade jag inte haft Linus så hade det väl varit en
annan femma. Men nu vill jag bara vara stark och må bra så att jag kan ge honom allt
han behöver. Det är ju de två första åren i livet som lägger grunden för hur man blir som
människa. Det vill säga att det är extremt viktigt att han får känna obegränsat med kärlek och trygghet
just nu. Jag vill ju ge honom de bästa förutsättningarna som bara är möjligt för att han
i sin tur ska få ett bra liv. Och hur lätt är det att göra när man själv håller på att bryta samman.
Jag försöker verkligen att tänka positivt och inte gräva ner mig och det går bra korta stunder...
men sedan känns det igen som att någon försöker banka ner mig i marken med en jättestor hammare....
Jag funderar hela tiden på vad jag gör för fel i mitt liv...
Visst vet jag väl att jag kan var lite krånglig ibland, alla har väl sina dåliga sidor. Allt jag velat hela tiden
är att vi ska vara en lycklig familj med respekt och empati för varandra.
Så vad hände egentligen?
Vi vill varandras bästa men det fungerar iallafall inte.... eller?
Vårt problem, dvs onödiga diskussioner pga stress och trötthet verkar inte på ngt sätt vara ovanligt
och ALLA jag pratat med har upplevt detta i olika faser men det går ju till sig.
Detta är verkligheten, allt är inte tipp topp jämt.
Jag har ofta tidigare tänkt att folk ofta ger upp för lätt och nu sitter jag i båtjäveln själv...
Och jag kan inte ens påverka situationen eftersom det inte är mitt val.
Fy fan vad jag mår dåligt
känner jag mig rätt stark och hoppfull kring allt detta jag går igenom just nu.
Nästa dag går luften totalt ur mig och jag ser inget ljus alls...
Igårkväll hade jag trevligt med min vänner... Lite god mat, vin och massa skratt...
Idag är jag skittrött, orkeslös, illamående, har huvudvärk, är ledsen, har ångest, darrar i hela
kroppen, är nervös och har ingen framtidstro överhuvudtaget.
Och nej det beror inte på vinet, till och med jag klarar väl två glas vin......
Vet inte hur jag ska agera just nu. Jag vill ju bara må bra och vara lycklig men det verkar
inte vara meningen att jag ska vara det. Hade jag inte haft Linus så hade det väl varit en
annan femma. Men nu vill jag bara vara stark och må bra så att jag kan ge honom allt
han behöver. Det är ju de två första åren i livet som lägger grunden för hur man blir som
människa. Det vill säga att det är extremt viktigt att han får känna obegränsat med kärlek och trygghet
just nu. Jag vill ju ge honom de bästa förutsättningarna som bara är möjligt för att han
i sin tur ska få ett bra liv. Och hur lätt är det att göra när man själv håller på att bryta samman.
Jag försöker verkligen att tänka positivt och inte gräva ner mig och det går bra korta stunder...
men sedan känns det igen som att någon försöker banka ner mig i marken med en jättestor hammare....
Jag funderar hela tiden på vad jag gör för fel i mitt liv...
Visst vet jag väl att jag kan var lite krånglig ibland, alla har väl sina dåliga sidor. Allt jag velat hela tiden
är att vi ska vara en lycklig familj med respekt och empati för varandra.
Så vad hände egentligen?
Vi vill varandras bästa men det fungerar iallafall inte.... eller?
Vårt problem, dvs onödiga diskussioner pga stress och trötthet verkar inte på ngt sätt vara ovanligt
och ALLA jag pratat med har upplevt detta i olika faser men det går ju till sig.
Detta är verkligheten, allt är inte tipp topp jämt.
Jag har ofta tidigare tänkt att folk ofta ger upp för lätt och nu sitter jag i båtjäveln själv...
Och jag kan inte ens påverka situationen eftersom det inte är mitt val.
Fy fan vad jag mår dåligt
Sjukt less
Javisst är det så.... Om det finns någon gud eller nåt så tycker han då definitivt inte om mig iallafall.
Återigen har man fått sig en rejäl smäll i det här skitlivet....
Jag börjar bli måttligt ´j-vla trött på att få straff efter straff utan att veta vad jag har gjort för fel
i det här livet. För någonting jävligt fel måste det vara när solen typ aldrig skiner på en mer än en kort stund
för att sedan vända ryggen mot en igen.
Att allt som sker har en mening är rent skitsnack eftersom jag ännu inte sett någon som helst mening med allt
skit som händer.
Eftersom det verkar vara ett mönster att jag ska få smäll efter smäll vet jag fan inte om jag tänker resa
mig upp den här gången. Ligger jag kvar och ger upp kan jag åtminstone inte få fler smällar...
JAG ORKAR INTE MER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Nu är det så att vi tydligen ska separera.. Inte mitt val och det är det sista jag vill men jag har ingen talan.
Jag lider nå fruktansvärt och framförallt för min älskade lilla underbara son.
Han får inte ens chansen att få en uppväxt med bägge sina föräldrar.
Anledningen till detta: För mycket missförstånd, tjafs o diskussioner sedan lillen kom..... Surprise!
Jag är helt övertygad om att detta skulle gå att lösa men får inget gehör... Så ledsen Så ledsen.. o arg--o besviken....
Så så fort jag hittar någonstans att bo är jag en ensamstående mamma med en snart ettårig bebis som
bor resten av sitt liv på en ort hon inte vill bo på.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig........................................
Återigen har man fått sig en rejäl smäll i det här skitlivet....
Jag börjar bli måttligt ´j-vla trött på att få straff efter straff utan att veta vad jag har gjort för fel
i det här livet. För någonting jävligt fel måste det vara när solen typ aldrig skiner på en mer än en kort stund
för att sedan vända ryggen mot en igen.
Att allt som sker har en mening är rent skitsnack eftersom jag ännu inte sett någon som helst mening med allt
skit som händer.
Eftersom det verkar vara ett mönster att jag ska få smäll efter smäll vet jag fan inte om jag tänker resa
mig upp den här gången. Ligger jag kvar och ger upp kan jag åtminstone inte få fler smällar...
JAG ORKAR INTE MER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Nu är det så att vi tydligen ska separera.. Inte mitt val och det är det sista jag vill men jag har ingen talan.
Jag lider nå fruktansvärt och framförallt för min älskade lilla underbara son.
Han får inte ens chansen att få en uppväxt med bägge sina föräldrar.
Anledningen till detta: För mycket missförstånd, tjafs o diskussioner sedan lillen kom..... Surprise!
Jag är helt övertygad om att detta skulle gå att lösa men får inget gehör... Så ledsen Så ledsen.. o arg--o besviken....
Så så fort jag hittar någonstans att bo är jag en ensamstående mamma med en snart ettårig bebis som
bor resten av sitt liv på en ort hon inte vill bo på.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig........................................
